I brännpunkten

A fresh approach to the Outermost Regions: Danuta Hübner meets with the presidents' from the Outermost Regions in Guyana in October 2008 to launch a renewed strategy with a focus on the Outermost Regions as assets for Europe and as regions of opportunity. 

The outermost regions and their challenges
In a rapidly changing world, the challenges and opportunities facing the regions are in constant movement. This is very much the case for the seven outermost regions of the European Union with their particular geographical position, far from continental Europe and from the main European markets.

Since 2004, the Union has been implementing a strategy for these regions, pursuing actions in an integrated way that address their particular needs and which seeks to improve their accessibility and economic competitiveness and increase their integration into their local geographical setting. But in a world where globalisation continues apace, and where new challenges have emerged in terms of demographic change, climate change and the need to manage more carefully our scarce natural resources, the strategy for the outermost regions requires constant review and updating.  

The new approach: the Outermost Regions as assets for Europe
In this Communication, adopted by the European Commission on 17 October, we seek to develop a fresh approach, one that puts a new focus on what the outermost regions have to offer in terms of assets and development potential, not only for their own economic development, but also to bring added value to the Union as a whole. We have done this only after undertaking a wide consultation across the Union, and after listening to the views of the regions themselves and their representatives. I am particularly pleased that the new approach seems to command almost universal support.

There are indeed many good reasons for this. The outermost regions have great potential in many fields. Their unique geographic position in major trading zones and along important shipping routes in the southern Atlantic, the Indian Ocean and in the Caribbean permits the Union to exert positive influence in these areas. They have particular experience of the effects of climate change that makes them interesting laboratories in this field, of not only European but also global interest. This includes particular opportunities for research on the development of renewable energies deriving from different sources: solar, wind, geothermic and marine. They are also home to a remarkable biodiversity and marine ecosystems which represent an opportunity for important pharmaceutical and agronomic research.

The Communication further identifies areas with potential to bring direct benefit to the outermost regions in fields such as the greater exploitation of high quality, added value products in agriculture or in making the most of the existence a younger population compared to the rest of the Union.

"Regions of opportunity"
The considerable handicaps associated with distance continue to weigh on the economic prospects of the outermost regions, and we in the Commission will continue our work to keep under review the sectoral policies having an impact on them, "mainstreaming" the concerns of the Outermost Regions.

But the true significance of the new approach is really the identification of the outermost regions as "regions of opportunity" rather than the more traditional "problem regions". 

The first results of this can be seen directly in the Communication in a number of concrete proposals for further action in a variety of European fields, such as research, agricultural or maritime policy. But to go forward we also need to gather more information, for example, on the impact of migratory flows, and actions here include the launching of studies in these areas specifically on, or including, the outermost regions.  

Next steps
In pursuing this approach we will continue and develop the close partnership and dialogue that characterises the relationship between the outermost regions and the Commission.

We have thus an interesting and challenging agenda ahead of us. The first event to take place under this new approach will be a meeting with all the regional authorities including local and regional stakeholders in Brussels in December 2008 to identify, on a more detailed level, the specific assets that the Outermost Regions have to offer the EU.

Danuta Hübner launches JASMINE micro-credit facility to support growth and employment

Europe needs growth and employment. It needs to create over 20 million jobs to achieve the 70% employment rate target of the Lisbon agenda. If this is to materialize, we need action at all levels and a willingness to embrace a range of different approaches to achieve our aims.

EU Cohesion Policy is always looking for new ways to maximise its impact on the ground. In addition to grant funding, for instance, we have introduced financial engineering instruments such as loans, equity, guarantees or a combination of them. The idea is to make our limited budgetary means go further.  

Developing a framework for micro-credit loans of up to € 25 000, aimed at business start-ups and budding entrepreneurs in particular, fits well with this new approach. I see a huge potential for microcredit: according to our estimates, an additional 700,000 micro-loans, totalling some € 6.3 billion, could be disbursed throughout the EU. We believe that will translate into a lot of new businesses and a lot of new jobs.

But, until now, Europe has lacked the necessary intermediaries, capital and environment to unlock the undoubted potential that's out there. That is why I have launched a new facility, called JASMINE - Joint Action to Support Micro-Finance Institutions in Europe

What will JASMINE do exactly?

JASMINE will help micro-credit lenders develop throughout Europe. It has two components:  

1. Providing financing for the most promising non-bank micro-finance institutions (MFIs). JASMINE will select the best MFIs for public-private partnership co-financing to enable them to offer more loans for business start-ups, etc. The initial capital of the project is some € 50 million, funded by the European Investment Bank/European Investment Fund (€ 15-20m), the European Commission (€ 6-8m), the European Parliament (€ 4-6m) and other banks (€ 15-20m). The project will be run by the European Investment Fund.
2. Providing technical assistance for MFIs to help them become credible actors on the market. Increased credibility will enable them to attract more borrowers and, in turn, give them better access to capital.

Practically speaking, JASMINE will be a contact point for micro-finance institutions and will come up with a code of good conduct. It will also design a micro-credit quality label, which will be awarded under strict conditions. It will provide mentoring for MFIs, too: it will examine business plans of MFIs applying for support, enabling them to perform at high-quality standards.

Are banks excluded from this initiative?

No, on the contrary, we expect that banks will join this initiative. The novelty of our project is to associate EU institutions – the European Commission, European Investment Bank Group and European Parliament, our first partners – with public and private banks, including savings banks.
However, we want to focus first on the development of non-bank MFIs and to help them become sustainable and credible: we believe that they have very high growth potential and are relatively fragile when they start operations. Banks, for a variety of reasons (their scale, their statistical approach to lending, the relative absence of mentoring capacity, etc), may not be in a position to develop all the potential out there for micro-credit. But clearly banks will benefit from any change incurred in the institutional environment of the "non-banking" sector and the spread of best practices, and when micro-credit borrowers grow to become "bankable".

Can any European non-bank MFI apply to receive funding?

Yes. There will be a call for expression of interest to which any MFI can apply, provided it meets the conditions of the call for expression of interest. Funding will be allocated to those MFIs which best meet the selection criteria. 

When will JASMINE start?

A three-year pilot phase will start in early 2009. The pilot phase will be run with a dozen or so promising MFIs from different Member States, selected on the basis of a call for proposals.

Europeiska politiker och yrkesverksamma drar igång debatten om sammanhållningspolitikens framtid – Sammanhållningsforumet (27–28 september) och ”Öppet hus” (8–11 oktober)

Den 27 september samlade det fjärde sammanhållningsforumet i Bryssel nästan 1 000 deltagare från hela Europa. Varje forum har haft ett centralt tema – vid det första forumet 1997 diskuterades sammanhållningspolitikens resultat, det andra forumet 2000 inriktades huvudsakligen på följderna av utvidgningen och vid det tredje forumet 2004 behandlades de politiska förslagen för åren 2007–2013 i detalj.

Det fjärde sammanhållningsforumet skilde sig från de tidigare. Ett av huvudmålen var att bidra till den kommande översynen av EU:s budget, men för första gången samlades dessutom politiker och medborgare från ett brett spektrum av EU-myndigheter och nationella, regionala och lokala myndigheter och organisationer för att under två dagar diskutera sammanhållningspolitikens framtid på medellång och lång sikt. Jag vill gärna sammanfatta resultatet av diskussionerna för er.

Den kanske viktigaste slutsatsen – och utgångspunkten för debatten – var att globaliseringen förändrar själva innebörden av att ”hinna ikapp”. Vi kan inte bortse från utvecklingen utanför EU. Sammanhållningspolitiken är inte längre bara ett verktyg för att hjälpa regionerna att komma ifatt EU-genomsnittet och stärkas inom det egna territoriet, utan även för att hävda sig på de globala världsmarknaderna.

Det får flera viktiga konsekvenser.
I detta globala sammanhang måste politiken för det första alltmer inriktas på resursfördelning och konkurrenskraft. Detta förändrade synsätt betonar framtidsmöjligheterna genom att man mobiliserar underutnyttjad potential i stället för att försöka kompensera för tidigare problem.

Att främja tillväxt och arbetstillfällen i en globaliserad värld kräver för det andra en alltmer nyanserad inställning till regional utveckling. Vi behöver en samordnad sammanhållningspolitik som hjälper oss att lämna de traditionella sektorsinriktade strategierna och gå över till ortsbaserade strategier. Därför ska man lägga större vikt vid att bygga upp lokala tillgångar och möjligheter genom att kombinera investeringar i infrastruktur, utbildning, innovation och företagaranda, miljötänkande och riskförebyggande.

För det tredje står det klart att EU och de enskilda medlemsländerna eller regionerna inte kan nå sin fulla potential på egen hand. Ekonomisk framgång kräver nära samarbete mellan alla dessa parter. Sammanhållningspolitiken kan följaktligen fungera som en hävstång för att förbättra styrelseformerna på flera nivåer i EU, och utveckla dem utöver de traditionella förvaltningsstrukturerna. Dagens regionala utveckling kräver samarbete och partnerskap som skär igenom de institutionella gränserna och sammanför olika aktörer som arbetar för ekonomisk utveckling.

Slutligen diskuterade vi även territoriell sammanhållning, ett nytt koncept som införs i och med Lissabonfördraget och som kompletterar den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Den viktigaste slutsatsen var att man alltför ofta ser på den territoriella sammanhållningen i ett ”geografiskt” perspektiv, genom att man delar upp ett territorium i många små delar och försöker behandla varje del för sig. Detta synsätt är fel, eftersom det leder till att den övergripande samordningen av de politiska åtgärderna försvagas. Istället för denna fragmenterade inställning måste vi i stället inrikta oss på en samordnad utvecklingspolitik för väl definierade ekonomiska regioner genom att sammanföra olika typer av territorier som påverkar varandra sinsemellan – som t.ex. tätorts- och landsbygdsområden.

Bara två veckor senare sattes dessa politiska rekommendationer på prov, eftersom de var ett av huvudämnena vid evenemanget ”Öppet hus” (Open days) 2007, med 5 000 deltagare, 150 seminarier och 700 talare – fler än någonsin tidigare. Under dessa dagar samlades investerare, företrädare för akademiska institutioner, regeringsexperter och de främsta experterna på europeisk regionalpolitik i Bryssel, och vi tog tillfället i akt och frågade dem vilka de anser vara de största utmaningarna för EU:s regioner och städer.

Det var mycket uppmuntrande att höra att de ansåg att den nya sammanhållningspolitiken redan har satt sin prägel på utvecklingen. Temat för många av gruppdiskussionerna var den nya utformningen av politiken och hur man kan stimulera innovation, regional konkurrenskraft och hållbar utveckling. Vi fick höra många exempel på att den nya politiken har bidragit till konkreta åtgärder på fältet.

Globaliseringen var naturligtvis ledmotivet för många av seminarierna och gruppdiskussionerna. Den vision av konkurrenskraftiga europeiska regioner som tonade fram under dessa diskussioner ligger i linje med den nyligen genomförda reformen av sammanhållningspolitiken och rekommendationerna från det fjärde sammanhållningsforumet. Det står klart att de regioner som är framgångsrika i dag är de som har lyckats internationalisera sina ekonomier. På längre sikt har det inte någon betydelse hur centralt eller avlägset belägen en region eller en stad är, de kan ändå inte utvecklas utan att öppna sig för omvärlden.

Detta är ännu viktigare med tanke på att de globala förändringarna är så snabba att de resurser och den flexibilitet som krävs för att bemöta och anpassa sig till dem endast finns tillgängliga på lokal och regional nivå. Det kommer att bli allt svårare att förutse, bemöta och dra nytta av de globala förändringarna med hjälp av toppstyrda system som har utformats i avlägsna huvudstäder. Vi behöver korta beslutsled och strategier, som är smidiga, flexibla och ortsbaserade. Därför handlade årets upplaga av ”Öppet hus” 2007 om regionernas bidrag till tillväxt och sysselsättning (”Making it happen – Regions deliver growth and jobs”).

Det var ingen överraskning att ”Öppet hus” i mångt och mycket handlade om fördelarna med samarbete, men begreppet samarbete har blivit mycket allsidigare än tidigare. I dag finns många fler kluster, utbyten och nätverk som binder samman våra städer och regioner och når utanför EU:s gränser. Detta innebär mer erfarenhet, mer kunskap, fler nya idéer som snabbt kan utbytas och spridas och, i slutändan, mer innovation, vilket är en nyckelfaktor för att inleda en dynamisk och långsiktig utvecklingsprocess.

När jag nu är inne på samarbete och globalisering vill jag, inte utan en viss stolthet, passa på att nämna att ”Öppet hus” för första gången var ett globalt arrangemang. Vi välkomnade över 200 experter från Kina, Ryssland, Brasilien och Australien, samt Organisationen for ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och andra institutioner. Partnerskap, insyn, subsidiaritet och lokal demokrati är välkända stöttepelare för EU:s sammanhållningspolitik, och de kan användas för utvecklingsstrategier var som helst i världen. Att andra nu vill lära sig mer om våra erfarenheter inom EU är ett tecken på att vår sammanhållningspolitik gett goda resultat. Men det får inte vara ett ensidigt utbyte. Även vi måste lära oss och dra nytta av samarbetet med dessa partner som är i snabb tillväxt och det tänker vi också göra.

Lissabonagendan

Det främsta målet för den nya sammanhållningspolitiken 2007–2013 är investering i tillväxt, arbetstillfällen och konkurrenskraft. Strategin bygger på tre principer. För det första ska drivkrafterna bakom Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning prioriteras högt i sammanhållningspolitiken enligt de strategiska riktlinjer som har antagits på EU-nivå. För det andra innehåller medlemsländernas årsrapporter om Lissabonstrategin ett avsnitt om sammanhållningspolitikens bidrag till genomförandet av de nationella reformprogrammen. Dessutom kommer medlemsländerna 2009 och 2012 att utarbeta särskilda rapporter om sammanhållningspolitiken, där de redogör för framstegen för att nå de mål som fastställs i agendan för tillväxt och sysselsättning. Slutligen ska medlemsländerna ”öronmärka” minst 60 procent av medlen för sammanhållningspolitiken till de minst utvecklade regionerna (75 procent för de övriga regionerna) för centrala investeringar inom ramen för strategin för tillväxt och sysselsättning. Sammanhållningspolitiken har följaktligen fått en central plats i EU:s ekonomiska styrelsesystem och är det viktigaste instrumentet för att främja tillväxt och sysselsättning.

Men hur fungerar strategin i praktiken? Hittills har 25 nationella strategiska referensramar antagits. De uppgår till 344,8 miljarder euro eller 99,4 procent av de medel som finns tillgängliga för 2007–2013. Det är därför möjligt att göra en första bedömning av hur den nya politiken genomförs av medlemsländerna och regionerna.
Resultaten är mycket lovande. En jämförelse av investeringarna i sammanhållning mellan åren 2000–2006 och 2007–2013 visar att medlemsländernas prioriteringar har ändrats väsentligt. Investeringar i forskning och utveckling (FoU), innovation och informationssamhället utgör nu för hela EU över 16 procent av medlen i de minst utvecklade regionerna och nästan 25 procent i de regioner som omfattas av målet om regional konkurrenskraft. Det ska jämföras med omkring 7 procent för båda typerna av regioner under den föregående perioden. I absoluta termer innebär detta en fyrdubbel ökning, från 15 miljarder euro till nästan 60 miljarder euro. Stöd till förnybara energikällor, energieffektivitet och miljövänliga processer hos företag har ökat från 1 procent i båda typerna av regioner under 2000–2006 till mer än 4 procent i de minst utvecklade regionerna och över 6 procent i de andra regionerna. Detta är en ökning från 2,4 miljarder euro till över 15 miljarder euro.

Dessa ”öronmärkta” mål har nåtts för EU som helhet, även om de inte var bindande för de nya medlemsländerna. Trots detta bestämde sig de nya EU-länderna för att tillämpa öronmärkningen av resurserna, för att koncentrera dem på de viktigaste tillväxtfrämjande investeringarna. Detta visar att den nya Lissabonbaserade strategin är övertygande och motsvarar regionernas och medlemsländernas verkliga behov. Resultaten för alla de 27 EU-länderna är 61,6 procent för konvergensregionerna (178,3 miljarder euro) och 76,8 procent för de regioner som omfattas av målet om regional konkurrenskraft (40,7 miljarder euro), vilket innebär att vi kan se fram emot ett bidrag på cirka 220 miljarder euro från EU:s sammanhållningspolitik från och med nu och fram till 2013.

Medlemsländerna och regionerna uppfyller alltså målen för den nya sammanhållningspolitiken. Nu måste vi försäkra oss om att vi kan behålla drivkraften och att regionerna och medlemsländerna uppfyller de mål som har fastställts i programdokumenten. I december kommer jag, som en del av kommissionens årliga utvärdering av Lissabonstrategin, att lägga fram en mer detaljerad analys av programdokumenten för kommissionärskollegiet, med inriktning på medlemsländernas och regionernas bidrag till innovationsagendan. Vi kommer att ha hela bilden klar för oss i början av nästa år, när de operativa programmen ska godkännas. På grundval av detta kommer jag att lägga fram en detaljerad analys av alla programdokumenten inför kommissionärskollegiet.

Strategin för de yttersta randområdena: Resultat och framtidsutsikter

EU omfattar sju s.k. yttersta randområden: Kanarieöarna, Azorerna, Madeira och de franska utomeuropeiska departementen (Martinique, Guadeloupe, Franska Guyana och Réunion). I artikel 299 i EG-fördraget erkänns dessa regioners särskilda ställning mot bakgrund av deras ekonomiska och sociala situation, som förvärras av att de är så avlägset belägna, att de är öar, deras begränsade storlek samt deras besvärliga topografiska och klimatmässiga förhållanden. Detta gör att EU kan vidta särskilda tvärpolitiska åtgärder så att invånarna i dessa regioner kan åtnjuta samma levnadsvillkor som övriga invånare i EU.

År 2004 fastställde EU-kommissionen en strategi för de yttersta randområdena för att förbättra deras tillgänglighet, konkurrenskraft och regionala integration. Tre år senare har kommissionen nu gjort en sammanställning av vad som har åstadkommits sedan dess. Det gläder mig att kunna meddela att resultatet av vår utvärdering är mycket positivt. Kommissionen har vidtagit åtgärder till förmån för de yttersta randområdena på 14 olika politikområden, bl.a. sammanhållningspolitik, jordbruk, fiske, skatter och konkurrens. Det visar att kommissionen fäster utomordentligt stor vikt vid den ekonomiska och sociala utvecklingen i de yttersta randområdena.

Men vi anser det kan göras mer. Därför har vi föreslagit ytterligare åtgärder för att öka effekterna av 2004 års strategi. Vi har för avsikt att öka de yttersta randområdenas deltagande i det nya ramprogrammet för forskning och utveckling. Vi vill förbättra samordningen mellan Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska utvecklingsfonden för att bygga upp samarbetsprojekt mellan de yttersta randområdena och grannländer som inte är medlemmar i EU. Sist men inte minst strävar vi efter att utveckla sjötransporttjänsterna från de yttersta randområdena till icke-medlemsländer för att göra dem mer lättillgängliga.

EU-kommissionen kommer att noggrant övervaka att dessa åtgärder införs och utnyttjas till fullo. Jag är övertygad om att åtgärderna ytterligare kommer att förbättra de ekonomiska och sociala förhållandena i de yttersta randområdena. Samtidigt måste vi också se framåt och hantera de nya frågor som de yttersta randområdena allt oftare brottas med, t.ex. klimatförändringar, energifrågor, demografiska förändringar och migration. Effekterna av klimatförändringarna, t.ex. högre havsnivåer, kommer att hota jordbruket, turismen, vattenresurserna, ekosystemen och den biologiska mångfalden i dessa regioner. Extrema väderförhållanden (orkaner, cykloner, torka och översvämningar) kommer sannolikt att bli allt vanligare. Å andra sidan kan bekämpningen av klimatförändringarna skapa nya möjligheter för de yttersta randområdena tack vare deras naturresurser (geotermisk energi, biomassa, biologisk mångfald, osv.). Genom att utnyttja dessa möjligheter kan de yttersta randområdena förbättra sin energibalans och konkurrenskraft, t.ex. genom att utveckla förnybara energikällor och bedriva forskning om dem.

EU-kommissionen har därför inlett ett offentligt samråd och uppmanat alla berörda parter, i synnerhet samarbetspartnerna i de yttersta randområdena, att komma med synpunkter på utvecklingen av vårt gemensamma partnerskap med dessa regioner. Samrådet pågår till och med mars 2008. Resultatet kommer att ligga till grund för kommissionens förslag om de framtida prioriteringarna i dess strategi för de yttersta randområdena.

Jag är säker på att ni kommer att bidra till en livlig och konstruktiv debatt och ser fram emot att ta del av era kommentarer och förslag.

REGIONER I TILLVÄXT, EU I TILLVÄXT

Enligt artikel 159 i fördraget ska EU-kommissionen vart tredje år lägga fram en sammanhållningsrapport. Den är vårt viktigaste policydokument och består av fyra delar.

DEL 1: Analys: regionala skillnader i det utvidgade EU i förhållande till EU:s centrala mål - tillväxt, sysselsättning och innovation.

Enligt den fjärde sammanhållningsrapporten råder detkonvergens i EU, såväl mellan medlemsländerna som mellan regionerna:

• De nya medlemsländerna växer snabbt, vilket också leder till regional konvergens, tack vare goda ekonomiska resultat i regioner med låg BNP. År 2004 hade de starkaste regionerna (med10 % av befolkningen) en BNP per capita som var nästan fem gånger högre än de fattigaste regionernas (med 10 % av befolkningen), men år 2000 var den sex gånger högre.
• Det ekonomiska välståndet blir allt mindre geografiskt koncentrerat . BNP:s andel av den traditionella EU-kärnan är lägre idag än 1995. Det beror på höga födelsetal i de mera avlägsna regionerna – exempelvis de baltiska länderna – och framväxten av nya tillväxtregioner i sammanhållningsländerna i EU-15 och i de nya medlemsländerna. Det visar att förhållandet mellan det centrala EU och periferin är dynamiskt och ändras hela tiden.
• Antalet regioner med en BNP per capita under 75 % av EU-genomsnittet minskade från 78 till 70 mellan 1995 och 2004. Dessa 70 regions har ändå 123 miljoner invånare.

De största bristerna som regionerna måste åtgärda:

• Bristen på arbetstillfällen (för att nå upp till Lissabonstrategins sysselsättningsmål på 70 %) - knappt 24 miljoner jobb måste skapas, främst i några få regioner i södra Italien, Polen, Rumänien, Bulgarien och sydvästra Spanien.
• Bristen på innovation - 86 regioner (123 miljoner invånare) uppvisar ett innovationsresultat under EU-genomsnittet. Det gäller framför allt de nya medlemsländerna, Spanien, Grekland, Portugal och södra Italien. Resultatet är särskilt lågt i 17 regioner, varav hälften i Grekland och resten i bl.a. Podkarpackie i Polen, Calabrien i Italien samt Extremadura, Castilla la Mancha och Balearerna i Spanien.

Del 2: De nya utmaningarna, demografi, energi, klimatförändring och social utslagning, har en klart regional prägel. Pressen på de regionala ekonomierna att modernisera ökar därför.

Det demografiska genomslaget varierar mellan regionerna i EU:

• Befolkningen i EU förutspås börja minska från och med omkring år 2020. År 2005 var den nationella befolkningstillväxttakten under 0,1 %. 86 % av befolkningstillväxten berodde på migration. Redan idag minskar befolkningen i absoluta tal i 85 av EU:s regioner (främst i de nya medlemsländerna), och ytterligare 76 uppvisar en befolkningstillväxt som helt och hållet beror på migration.
• Stora delar av Spanien, Italien och Grekland har en faktisk äldrekvot på nära 50 %, vilket innebär att för varje person över pensionsåldern finns det bara omkring två personer i sysselsättning (mot tre för hela EU). 15 regioner i Italien (av 21), regionerna i nordvästra Spanien, regionerna i södra Frankrike och de nordliga regionerna i Sverige berörs av detta fenomen.

Globaliseringen med dess konkurrenstryck på de regionala ekonomierna kommer att fortsätta och kanske till och med att öka.

• Många regioner i EU, inklusive de nya medlemsländerna, har en ekonomisk struktur som i stor utsträckning är koncentrerad till sektorer där konkurrensen från framväxande ekonomier är stor, särskilt regioner med en stor andel av den ekonomiska verksamheten i textil och konfektion, lädervaror och lågteknologisk industri.
• I 7 regioner är drygt 3 % av den totala arbetskraften koncentrerad till ståltillverkning, och i Moravskoslezsko i Tjeckien hela 8 %.
• I 39 regioner är drygt 3 % av den totala arbetskraften koncentrerad till konfektions-, textil- och läderindustrin, och i norra Portugal (Norte) hela 13 %.
• Dessa regioner måste genomföra betydande omstruktureringar.

Många regioner kommer i allt högre grad att konfronteras med klimatförändringarnas oregelbundna konsekvenser och nya utmaningar när det gäller energiförsörjning och energieffektivitet.

• 7 % av befolkningen i EU bor i områden med stor översvämningsrisk, och i 45 provinser (NUTS III) befinner sig drygt 20 % av befolkningen i riskzonen (i Lombardiet och Emilia Romagna längs floden Po, men också i tyska och nederländska områden längs floden Rhen). Antalet översvämningar i EU-27 har ökat vart tionde år sedan 1960-talet.
• Detta kommer att skapa allvarliga problem för regioner som är beroende av jordbruk och turism.

Del 3: Tanken bakom insatserna inom ramen för den europeiska sammanhållningspolitiken mot bakgrund av den politiska utvecklingen i medlemsländerna.

• Under det senaste årtiondet har vi kunnat konstatera en kombination av minskade offentliga investeringar bland medlemsländerna och en decentralisering av investeringarna, vilket skapar större tryck på regional och lokal nivå. De lokala och regionala myndigheternas andel av de offentliga investeringarna har ökat från 25,4 % till 26,8 %. Denna process styrs av att man alltmer inser att decentralisering leder till ökad effektivitet.
• Samtidigt har sammanhållningspolitiken spelat en viktig roll i konvergensprocessen i följande avseenden:
• Sammanhållningspolitiken har främjat välbehövliga investeringar i infrastruktur, mänskliga resurser samt modernisering och diversifiering av de regionala ekonomierna. Under åren 2000–2005 var de offentliga investeringarna i de fyra sammanhållningsländerna i EU-15 omkring 25 % större än utan sammanhållningspolitiken.
• Sammanhållningspolitiken har bidragit till ökningen av BNP. Man beräknar följande ökning av BNP jämfört med hur det hade varit utan sammanhållningspolitik:
• 2004–2013
• Ungefär 9 % i Tjeckien och ungefär 5,5 % i Polen;
• 2000–2013:
• Ungefär 3,5 % i Grekland och ungefär 3,1 % i Portugal.
• Sammanhållningspolitiken har också bidragit till att minska den sociala utslagningen och fattigdomen: den är med och finansierar utbildning av 9 miljoner personer om året, varav drygt hälften kvinnor, vilket gör att personerna i fråga får bättre anställningsförhållanden och bättre inkomster; det skapades drygt 450 000 nya arbetstillfällen i sex länder under perioden 2000–2005 (2/3 med finansiering enligt mål 2);
• Sammanhållningspolitiken har också bidragit till att ändra inriktningen på medlemsländernas investeringspolicy och att göra investeringarnamer tillväxtstimulerande. Det investeringsbelopp som inom ramen för sammanhållningspolitiken öronmärkts för FoU, innovation och IKT för perioden 2007–2013 har mer än fördubblats jämfört med perioden 2000–2006.

Del 4: – Debatten inleds: frågor

• Slutligen ställer vi några frågor om hur sammanhållningspolitiken bör anpassas till de nya, globala, utmaningarna, och hur dess resultat kan förbättras och få största möjliga genomslag i framtiden:
• I den första kategorin frågor tar vi, med utgångspunkt från den analys som ingår i rapporten, ställning till den nya, globala utveckling som under de närmaste åren i allt högra grad kommer att påverka ekonomin i EU. I vilken utsträckning kommer nya politiska utspel att påverka de regionala ekonomierna? Hur bör regionerna bäst reagera på dessa trender?
• I den andra kategorin frågor tittar vi närmare på genomförandet av tillväxt- och sysselsättningsagendan i detta nya sammanhang. Vilka nya fördelar och vilken kompetens har EU:s regioner och medborgare för att kunna hävda sig i konkurrensen? Hur viktig är den territoriella eller den regionala aspekten ?
• I den sista kategorin frågor inriktar vi oss mera i detalj på hur sammanhållningspolitiken bör föras i framtiden – hur kan vi röra oss i riktning mot en strategi som är mera resultatinriktad och effektiv?

Samrådsförfarandet

• Jag hoppas att dessa frågor ska bilda ett stabilt underlag för den debatt som kommer att inledas vid sammanhållningsforumet i Bryssel den 27–28 september. Ett samrådsförfarande mellan alla berörda parter kommer därefter att inledas och pågå fram till slutet av januari 2008. Bland annat har jag tänkt att skapa en särskild webbplats för att ta emot alla debattinlägg. Dessutom kommer vi i den femte lägesrapporten om ekonomisk och social sammanhållning att göra en sammanställning av debatten under våren 2008.
  

BARROSO-KOMMISSIONENS SAMMANHÅLLNINGSPOLITIK – LÄGESRAPPORT EFTER HALVA TIDEN

Nu när regelverket och de strategiska riktlinjerna har antagits, har den förnyade sammanhållningspolitiken gått in i ett nytt skede, som kännetecknas av tydligare mål och effektivare instrument.

Under de senaste två och ett halvt åren har vi arbetat med att genomföra 2000–2006 års program och samtidigt lagt grunden för nästa period, dvs. 2007–2013. Sammanhållningspolitiken är fortfarande en förutsättning för att EU-kommissionen ska kunna uppnå sina välstånds- och solidaritetsmål.

Nyckelroll i moderniseringen av EU:s ekonomi

Struktur- och sammanhållningsfonderna har varit EU:s viktigaste finansieringsinstrument för investeringar i tillväxt och sysselsättning på plats ute i regionerna. Fondernas resurser har kombinerats med ett unikt och effektivt system för flernivåstyre där regionerna och andra viktiga aktörer är delaktiga. På så sätt har vi kunnat

• påskynda tillväxttakten i de mindre välmående regionerna, så att två av tre har börjat hinna ikapp resten av EU,
• skapa drygt 570 000 jobb i de mindre välmående regionerna (mål 1-områden) fram till 2006, varav 160 000 i de nya medlemsländerna (enligt vad som framgår av makroekonomiska simuleringar för perioden 2000–2006), skapa ytterligare 400 000 nya arbetstillfällen i de regioner som genomgår omstrukturering (mål 2-områden) i fem medlemsländer (Danmark, Frankrike, Nederländerna, Sverige och Storbritannien) mellan år 2000 och 2005 (siffran avser bara nya jobb och inte flyttade arbetsplatser eller ersättningsjobb),
• bidra till ökad konkurrenskraft och hållbar tillväxt i enlighet med Lissabonstrategin med hjälp av riktade investeringar i forskning och teknik, nyföretagande, företagsutveckling, kompetensutveckling osv. (öronmärkning av viktiga utgifter),
• konkret bidra till att konsolidera den inre marknaden genom 66 gränsöverskridande och transnationella program, med gemensam programförvaltning på båda sidor om gränsen, samtidigt som vi har bidragit till att sprida EU:s värderingar och uppmuntra goda grannförbindelser och partnerskap med EU:s grannländer med hjälp av ytterligare tolv gränsöverskridande program,
• uppmuntra spridningen av bra lösningar i det utvidgade EU:s regioner när det gäller miljö, lika möjligheter osv., och mobilisera nationella offentliga och privata resurser för EU:s prioriterade frågor.

EU-kommissionen har försökt att införa en ny syn på hur stöd ska tillhandahållas. Kommissionen uppmuntrar därför återanvändbara finansieringsformer och vill minska bidragsberoendet. I samarbete med internationella finansinstitut har kommissionen därför tagit fram innovativa, ekonomiska instrument som kan användas tillsammans med och utöver EU-stöd: Jeremie för främjande av små och medelstora företag och mikrokrediter och Jessica för stadsutveckling. Att undersöka olika finansieringslösningar har därför blivit ett självklart inslag i sammanhållningspolitiken.

Kommissionen har också arbetat för att få de berörda huvudaktörerna att känna sig mer delaktiga i verksamheten och för att på så sätt öka effektiviteten hos systemet med flernivåstyre. Detta tar sig ett tydligt uttryck i programförvaltningen, som bygger på partnerskap mellan kommissionen och de nationella, regionala och lokala myndigheterna och aktörerna.

Aktuella program…

Kommissionen har gjort stora ansträngningar för att effektivisera de politiska insatserna genom att bland annat förbättra kvaliteten på de program och projekt som samfinansieras med hjälp av sammanhållningspolitikens instrument, inte minst genom att sörja för högsta möjliga standard inom den ekonomiska förvaltningen.

Under perioden 2000–2006 genomfördes 227 program med inriktning på de minst utvecklade regionerna (mål 1) eller regioner som genomgår omstrukturering (mål 2). 81 Interreg- och 71 Urbanprogram gällde gränsregioner respektive städer. Dessutom genomfördes 151 pilotprogram för innovativa åtgärder i regionerna.

Ett mycket viktigt arbete under perioden har varit att godkänna projekt inom ramen för sammanhållningsfonden och instrumentet för strukturpolitiska åtgärder inför anslutningen (Ispa). De nya medlemsländerna och anslutningsländerna har också fått hjälp med att förbättra och konsolidera sina system. Under perioden 2000–2006 finansierade sammanhållningsfonden och Ispa 1 200 projekt (hittills 15,3 miljarder euro). Projekten i fråga gäller bland annat utvecklingen av transport- och miljöinfrastrukturer i de mindre utvecklade medlemsländerna.

Vid sidan om detta har EU tagit itu med följande :

• För det första har kommissionen tagit fram en strategi för att förbättra de yttersta randområdenas tillgänglighet, konkurrenskraft och regionala integration med hjälp av en rad åtgärder inom ramen för sammanhållningspolitiken och på andra politikområden. Kommissionen är i färd med att utarbeta ett meddelande för att redogöra för resultaten.
• För det andra förlängdes instrumentet för EU:s ekonomiska bidrag till internationella fonden för Irland i december 2006. Mellan 2007 och 2010 ska instrumentet förse fonden med EU-bidrag på 15 miljarder euro om året och på så sätt stödja freds- och försoningsprocessen i Nordirland.
• För det tredje har EU:s solidaritetsfond mobiliserats vid flera tillfällen sedan november 2004 i samband med stora naturkatastrofer för att hjälpa de drabbade medlemsländerna (och länder med vilka det pågår förhandlingar om anslutning till EU) och för att lindra följderna av katastroferna genom ekonomisk hjälp. Under perioden kom det in 17 ansökningar från 14 länder. Tolv av dessa godkändes (Slovakien, Sverige, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien, Österrike, Ungern och Grekland, totalt 230 miljoner euro), tre avslogs (Spanien, Grekland och Italien), en återtogs (Storbritannien) och en är ännu inte avgjord (Tyskland).

…och verksamhetens framtida ramar

• Att verksamheten har konsoliderats och effektiviserats märks i de nya rättsliga och ekonomiska ramarna för den nya generationen sammanhållningsprogram för perioden 2007–2013, som har varit föremål för intensiva förhandlingar med medlemsländerna mellan 2004 och 2006.
• De nya programmen kommer att vara mer strategiskt inriktade, vilket ligger i linje med EU:s strategiska riktlinjer för sammanhållning 2007–2013. I riktlinjerna fastslås att de nya programmen ska fungera som EU:s viktigaste instrument för investeringar i nationella reformprogram inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, och att programmen ska göra EU:s partner på plats delaktiga när det gäller att uppnå de uppsatta målen.
• Parallellt med detta har kommissionen tagit fram handlingslinjer i följande frågor: stadsområden (meddelande om städernas bidrag till tillväxt och sysselsättning); innovation i program inom sammanhållningspolitiken (arbetsdokument för medlemsländerna); nätverk som uppmuntrar till ekonomisk modernisering (meddelande om initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring”); effektiv tillämpning av instrumentet för stöd inför anslutningen (IPA) och det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI).
• Kommissionen har i nära samarbete med medlemsländerna och regionerna arbetat intensivt med att ta fram 27 nationella strategier (nationella strategiska referensramar) och 328 operativa program [Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och sammanhållningsfonden tillsammans, totalt 445 operativa program, om man räknar med Europeiska socialfonden (ESF)]. Några av de 900 stora projekt som planeras för hela programperioden 2007–2013 är fortfarande under utarbetning. Hittills är tio nationella strategier klara (Österrike, Danmark, Tyskland, Grekland, Cypern, Ungern, Litauen, Malta, Polen och Spanien). Dessutom har åtta österrikiska ERUF-program antagits. På grundval av de föreslagna nationella strategierna uppskattar kommissionen att 80 miljarder euro kommer att gå till transport- och energiinfrastrukturer, 70 miljarder euro till kompetensutveckling, 60 miljarder euro till forskning, innovation, företagande och stöd till små och medelstora företag, samt 45 miljarder till miljöskydd och riskförebyggande åtgärder.

Kommissionen anser att det är viktigt att hjälpa medlemsländerna med projektutvecklingen och initierade därför 2005 initiativet Jaspers (gemensamt stöd till projekt i de europeiska regionerna). Jaspersprojektet har sitt säte i Luxemburg och förvaltas tillsammans med Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) med hjälp av tre regionalkontor i Warszawa, Bukarest och Wien. Projektet erbjuder medlemsländerna, framför allt de nya, tekniskt stöd när de tar fram stora projekt. Syftet är att öka projektens kvalitet och antal.

• Slutligen är kandidatländerna (Kroatien, Turkiet och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien) i färd med att ta fram sina strategiska ramar för samstämmighet och sju operativa program för regional utveckling, vilket sker i nära partnerskap med kommissionen. De håller dessutom på att förbereda en rad infrastrukturprojekt inom miljö- och transportsektorerna för IPA-samfinansiering. Dessutom förbereds tolv operativa IPA-program som ska förbättra samarbetet över gränserna.
  

"Sammanhållningspolitiken och Lissabonstrategin"

Under de senaste två åren har jag vid flera tillfällen framhållit att mitt mål är att ge sammanhållningspolitiken en central plats i genomförandet av Lissabonstrategin för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Kommissionens årliga lägesrapport om strategin, som lades fram vid Europeiska rådets vårmöte den 8–9 mars, visar tydligt att regionerna nu också deltar i processen.

Den slutsatsen bygger på vår analys av de nationella strategiska referensramar och åtgärdsprogram som vi just nu förhandlar om med medlemsländerna. Den överensstämmer också med mina egna erfarenheter av drygt 120 besök i regionerna (redogörelser för dessa besök finns på den här webbplatsen under rubriken ”Officiella besök”). Jag har frapperats av den stora kunskapen om Lissabondagordningen bland berörda lokala och regionala parter runtom i EU och deras iver att börja genomföra de investeringar som krävs för att uppnå målet, dvs. att skapa tillväxt och hållbar sysselsättning genom investeringar i innovation, forskning och utveckling samt entreprenörsanda. Det är de regionala och lokala aktörerna som spontant tar upp dessa frågor, som har blivit en del av deras dagliga arbete för att åstadkomma ekonomiska reformer och utveckling. Lissabonstrategin håller kort sagt på att bli fullständigt regionaliserad.

När vi på nytt lade fram strategin 2005 klargjorde vi att det, för att den skulle kunna fungera, var väsentligt att de nationella parlamenten, de lokala myndigheterna, arbetsmarknadens parter och det civila samhället fortlöpande var engagerade. Lissabonstrategins blygsamma framsteg i början berodde bland annat på att ett sådant engagemang saknades före 2005. Numera är man i högre utsträckning medveten om att en toppstyrd metod för utformningen och genomförandet av politiken inte leder till resultat. Det är snarare på regional och lokal nivå som vi hittar de avgörande kunskaper och den expertis som krävs för att peka ut starka och svaga punkter och föreslå lämpliga politiska åtgärder. Närhet är mycket viktigt, och partnerskapet mellan alla aktörer som berörs av utformningen av regionala ekonomiska utvecklingsprogram skapar samförstånd, bidrar till att strategier skräddarsys efter regionens behov och ger legitimitet.

Vad betyder det då i praktiken att regionerna deltar i processen? Deras deltagande påverkar både Lissabonprocessen och innehållet i sammanhållningspolitiken under perioden 2007-2013.

Låt oss först se på processen. Med ledning av kommissionens årsrapport kan vi konstatera att det numera sker ett mycket närmare samarbete mellan dem som är ansvariga för utformningen av medlemsländernas Lissabonstrategier – dvs. det som man internt kallar de nationella reformprogrammen – och dem som har ansvar för att utarbeta strategier för genomförandet av sammanhållningspolitiken på fältet. Detta är viktigt, eftersom det är ovanligt att samma ministerium, som exempelvis i Nederländerna, har ansvar för båda processerna. I några fall har myndigheterna beslutat att det krävs administrativa förändringar för att åstadkomma samordning. I Ungern är det ett nytt nationellt utvecklingsorgan som sköter tillsynen över båda processerna, och i Polen har man inrättat en särskild kommitté för sammanhållningspolitiken som ska sköta kopplingarna till det nationella reformprogrammet.

När det gäller innehållet kan vi konstatera att man i regionalprogrammen under de kommande sju åren kommer att lägga tyngdpunkten på sådana investeringar som är lämpligast för moderniseringen av den europeiska ekonomin. Omkring 200 miljarder euro av den sammanlagda EU-finansieringen på 350 miljarder euro kommer att gå till bland annat innovation, forskning och teknisk utveckling och kunskapsekonomi samt till insatser för att främja entreprenörskap och tillväxt inom nyskapande företag. Alla dessa frågor är centrala i Lissabonstrategin.

Det är således klart att det mycket viktiga arbete som bedrivs på regional nivå är en betydande drivkraft bakom medlemsländernas ansträngningar att främja tillväxt och sysselsättning. Att man kopplar ihop Lissabonstrategin med regionerna är naturligtvis inte någon engångsföreteelse. Enligt vår sammanhållningspolitik är medlemsländerna skyldiga att varje år redogöra för sammanhållningspolitikens bidrag till de nationella reformprogrammen. Kommissionen ska dessutom varje år i sin årsrapport till Europeiska rådets vårmöte göra en bedömning av dessa nationella rapporter. På så sätt kan vi se till att regionerna fortsätter att spela en central roll i moderniseringen av de europeiska ekonomierna. I oktober 2007 kommer jag att som nästa steg lägga fram en fullständig rapport över hur stort vårt bidrag är till dagordningen för tillväxt och sysselsättning. Det kommer att ske i ett meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet.

Mitt program för 2007: ”Sätt bollen i rullning!”

Under 2006 arbetade jag mycket med att förbereda den reformerade ramen för sammanhållningspolitiken. Den 17 maj 2006 kom rådet, Europaparlamentet och kommissionen överens om EU:s budgetplan. EU tog därmed ett avgörande steg mot en stabil budget för sin verksamhet 2007–2013. Sammanhållningspolitikens andel uppgår till 36 %, vilket motsvarar 347 euro miljarder för hela sjuårsperioden. Tack vare överenskommelsen kunde rådet och parlamentet i augusti godkänna den rättsliga ramen för 2007–2013 års sammanhållningspolitik och i oktober anta EU:s strategiska riktlinjer.

Det kommer att bli ännu ett händelserikt år. Nu när ramen för sammanhållningspolitiken är i hamn kan vi inleda verksamheten ute på fältet. Årets första del kommer att präglas av arbetet med att godkänna medlemsländernas nationella strategiska referensramar. Den första referensramen – nämligen Maltas – godkände kommissionen redan i december 2006. Vi ska dessutom godkänna 328 åtgärdsprogram för Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden och 122 för Europeiska socialfonden. När väl programmen är godkända, kan vi också anta en stor del av de 900 stora projekt som planeras för perioden 2007–2013.

Det är därför som jag för 2007 har valt ”Sätt bollen i rullning!” som årets motto.

Arbetet med de nya programmen sker parallellt med slutförandet av 2000–2006 års program. De flesta av dessa löper ytterligare två år. 2007 är ett överlappningsår för två programperioder, vilket gör att vi står inför dubbla utmaningar.

En viktig händelse inom sammanhållningspolitiken är den fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, som läggs fram i maj. Den har fyra syften: För det första ska den med hjälp av den senaste statistiken informera om det aktuella läget och den senaste utvecklingen i regionerna. För det andra ska den analysera de viktigaste faktorerna för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft och på så sätt bidra till att minska de socioekonomiska och territoriella skillnaderna. För det tredje ska den granska hur den ekonomiska och sociala sammanhållningen påverkas av sammanhållningspolitiken, andra politikområden, nationella strategier och kopplingarna mellan dem. Sist men inte minst ska den utvärdera 2007–2013 års programplaneringsdokument, framför allt mot bakgrund av tillväxt- och sysselsättningsagendan och EU:s strategiska riktlinjer.

Rapporten kommer därför inte bara att handla om hur sammanhållningspolitiken bidrar till att skapa välstånd och tillväxt i EU. Vi vill också vända blicken mot framtiden för att se till att sammanhållningspolitiken fortsätter att hjälpa medlemsländerna och regionerna att möta morgondagens utmaningar på bästa möjliga sätt. Rapporten kommer att diskuteras på ett sammanhållningsforum i september, där jag kommer att stå som värd. Jag ser fram emot en intressant och engagerande debatt med alla berörda parter.

På ministerrådets möte i Leipzig i maj 2007 kommer jag att presentera en analys av den territoriella och urbana dimensionen i åtgärdsprogrammen och i de nationella strategiska referensramarna. Detta ligger i linje med att jag betraktar de regionalpolitiska programmens urbana dimension som en prioriterad fråga.

I juni tänker jag ta upp frågan om framtiden för EU:s strategi för de yttersta randområdena. Vi kommer att utvärdera genomförandet av strategin, som lanserades 2004, och presentera resultaten i ett meddelande. Vi kommer att lägga fram våra idéer om framtida åtgärder för att förbättra de yttersta randområdenas konkurrenskraft och tillgänglighet och för att bättre integrera dem i angränsande områden.

I oktober planerar jag att lägga fram ett meddelande om sammanhållningspolitikens bidrag till tillväxt- och sysselsättningsagendan. Jag vill framför allt lyfta fram innovationsaspekten i åtgärdsprogrammen, både kvalitativt och kvantitativt. Jag vill också utvärdera hur det har gått för den så kallade öronmärkningen i medlemsländerna och regionerna. Syftet med öronmärkningen är att se till att merparten av sammanhållningspolitikens resurser investeras i sådana projekt som har störst betydelse för den europeiska ekonomins modernisering. Meddelandet är ett viktigt bidrag till kommissionens tredje årliga lägesrapport om Lissabonstrategin, som ska läggas fram inför rådet nästa år.

Offentliga evenemang som ökar insynen i vår verksamhet har stor betydelse när det gäller att nå en bredare publik. Vi anordnar därför en rad evenemang under 2007:

• Två konferenser inom ramen för initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring”: ”Demografiska utmaningar för regional utveckling” (25–26 januari) och ”Mer konkurrenskraft genom innovativ teknik, innovativa produkter och sunda samhällen” (7–8 mars). På den andra konferensen delade vi ut de första RegioStar-priserna.

• Fjärde sammanhållningsforumet (september).

• Femte upplagan av ”Öppet hus: europeiska region- och stadsveckan”. I år handlar det om regionernas bidrag till tillväxt och sysselsättning (Making it happen: regions deliver growth and jobs) (8–11 oktober).

• En konferens om hur man för ut budskapet om sammanhållningspolitiken och dess bidrag till tillväxt och sysselsättning (Telling the Story – Cohesion Policy for growth and jobs), som kommer att samla runt 500 experter med ansvar för kommunikationen om våra program i medlemsländerna (26–27 november).

Under året kommer jag att fortsätta mitt besöksprogram i EU:s olika regioner. Min ambition är att besöka alla regioner fram till slutet av den här kommissionens mandatperiod hösten 2009. Besöken är mycket givande. Det är en stor glädje att få träffa företrädare för lokala och regionala myndigheter, näringsliv och andra aktörer. Det är dessa människor som omsätter politiken i praktik på plats, och det är deras energi och kreativitet som gör att vi når resultat. I februari 2007 hade jag besökt 121 regioner. Mer information om besöken hittar du på min webbplats.

Låt mig få avsluta med följande: EU:s sammanhållningspolitik är framgångsrik eftersom den bygger på partnerskap mellan EU, medlemsländerna, regionerna, städerna och arbetsmarknadens parter. Verksamheten ger resultat eftersom den bygger på direkta kontakter mellan EU:s institutioner och medborgarna. Detta är något vi bör komma ihåg nu när vi firar Romfördragets 50-årsjubileum och förebereder ett nytt EU-fördrag. Utkastet till EU:s konstitutionella fördrag innehåller bestämmelser som direkt påverkar sammanhållningspolitiken och som jag varmt välkomnar. I fördragsutkastet erkänns lokalt och regionalt självstyre som en del av subsidiaritetsprincipen. Dessutom utökas begreppet sammanhållning med den territoriella dimensionen. Syftet med dessa bestämmelser är att förankra principen om styrelseformer på flera nivåer i EU och att förbättra sammanhållningspolitikens utformning och genomförande på en lång rad områden.

Jag har ett späckat och ambitiöst program framför mig. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan ”sätta bollen i rullning” igen 2007!

D. Hübner

Speech

Arkiv